Saltklorinator eller klor – skillnaden, och så sköter du saltcellen

I en saltvattenpool löser du salt i vattnet – tillverkaren rekommenderar omkring 3 gram per liter, en bråkdel av havets salthalt – och låter vattnet passera en cell med strömförande plattor. Strömmen delar saltet och bildar fritt klor direkt i rörledningen. Kloret som kommer ut ur cellen är samma ämne som i en pool med tabletter: det desinficerar, bildar kloraminer och mäts med samma testset.

Skillnaden sitter i doseringen. Cellen arbetar i små mängder så länge pumpen går, i stället för en stor dos en gång i veckan. Vattnet får därför ett jämnare klorvärde, och saltet förbrukas inte – det späds bara ut när regn, backspolning och påfyllning byter ut en del av vattnet.

Det en saltklorinator inte gör är att ta bort behovet av mätning. pH, fritt klor och salthalt kontrolleras lika regelbundet som förut, och cellen behöver flöde, rätt salthalt och tillräckligt varmt vatten för att producera.

Badkänslan är det vanligaste skälet att välja salt: inget klorpulver, jämnare värden och ingen cyanursyra från tabletter. Men vattnet är klorerat, och det som svider i ögonen – bundet klor – uppstår i en saltpool lika väl som i en annan när belastningen är hög och chockkloreringen uteblir.

Den verkliga skillnaden är pH-värdets riktning. Elektrolysen gör vattnet mer basiskt med tiden, och gasbubblorna som bildas i cellen luftar vattnet som ett litet vattenfall. Båda drar pH uppåt, vecka efter vecka. Därför säljs många saltklorinatorer med inbyggd eller extern syradosering, och tillverkaren anger utspädd saltsyra som doseringsmedel. Utan syradosering får du sänka pH för hand oftare än du gjorde med tabletter, som i sig är sura.

Tillverkaren av saltklorinatorn anger egna riktvärden som vattnet ska balanseras till innan apparaten startas: pH på 7,2–7,6, total alkalinitet 80–120 ppm och cyanursyra högst 30 ppm – ingen alls i en inomhuspool. Algmedel ska vara kopparfritt.

Plattorna i cellen är det ställe i poolen där kalk helst fäller ut. Moderna klorinatorer växlar polaritet på plattorna med jämna mellanrum – i bruksanvisningen vi utgår från är standardinställningen var fjärde timme – så att beläggningen lossnar av sig själv. Är vattnet hårt eller pH högt räcker det inte, och produktionen sjunker tills cellen är rengjord.

Så beskriver tillverkaren rengöringen: stäng av klorinatorn och cirkulationen, stäng avstängningsventilerna och bryt strömmen vid brytaren. Lossa cellen och ställ den upprätt i en hink, så att plattorna är nedsänkta i rengöringslösningen men inte elanslutningen. Låt lösningen verka i ungefär en kvart tills kalken har löst sig, skölj cellen i rent vatten och sätt tillbaka den vid justeringsmarkeringen. Öppna ventilerna och starta filtreringen före klorinatorn.

Lösningen blandar du av en del saltsyra till nio delar vatten – alltid syran i vattnet, aldrig tvärtom, med skyddsglasögon och handskar. Den använda lösningen lämnas på återvinningsstationen, inte i avloppet. Skrapa eller borsta aldrig plattorna: beläggningen som ger dem deras funktion är tunn och går inte att ersätta. Kontrollera efteråt att polaritetsintervallet passar vattnets hårdhet.

Visar testet lågt fritt klor trots att klorinatorn står på, börja med salthalten. Regn, backspolning och påfyllning späder ut saltet, och enheten i bruksanvisningen larmar för låg salthalt vid ungefär 1 000 ppm med rådet att fylla på till 3 000–3 500 ppm. Nytt salt hälls nära inloppen, aldrig i skimmern, med klorinatorn avstängd tills saltet är helt löst – en cell som körs i olöst salt kan ta skada. Mät igen efter sex till åtta timmar.

Kontrollera sedan flödet. Klorinatorn pausar elektrolysen när flödesvakten inte känner vatten, och orsaken är oftast en stängd ventil, ett smutsigt filter eller en pump som ger för lite. Därefter vattentemperaturen: i kallt vatten begränsar enheten produktionen och stänger till slut av den helt.

Är salt, flöde och temperatur rätt är det cellen själv. Kalk på plattorna, en lös anslutning eller en beläggning som slitits bort ger samma symtom, och ett larm för onormal strömförsörjning pekar dit. Tillverkaren anger en livslängd på upp till 12 000 drifttimmar för cellen; efter det är bytet planerat, inte ett fel. Till sist kemin: för hög cyanursyra binder kloret så att det inte verkar fast cellen producerar.

En saltcell producerar sämre ju kallare vattnet är. Tillverkaren anger drift mellan 10 och 40 °C vattentemperatur, och klorinatorn har ett lågtemperaturskydd som förutsätter en monterad temperaturgivare: över 10 °C går den som inställt, mellan 5 och 10 °C begränsas produktionen till 30 procent, och under 5 °C stängs elektrolysen av med ett larm på displayen. Räkna därför inte med cellen de första veckorna efter vårstarten.

Startordningen på våren följer bruksanvisningen: balansera vattnet för hand först – alkalinitet, pH och vid behov klor – eftersom justeringarna kan ta flera timmar. Mät salthalten och fyll på ett dygn innan klorinatorn slås på, med pumpen igång så att saltet löser sig. Starta klorinatorn när vattnet har passerat gränsen, och ha tills dess en burk klor utan stabilisator till hands.

På hösten gäller samma sak baklänges: när vattnet kryper under gränsen gör cellen allt mindre, och den sista tiden före stängningen kloreras poolen för hand.

Liner, betong och plast tar ingen skada av salthalten i en pool – den är låg, och det som sliter på linern är lågt pH, inte salt. Tillverkaren vill ändå att en nykaklad pool får stå fyra veckor innan saltet tillsätts. Risken sitter i metallen. Klorider angriper rostfritt stål som inte är avsett för saltvatten: stegar, skruvar, inbyggnadsdetaljer, lamphus och värmeväxlare kan få rostfläckar och punktangrepp, särskilt där vatten står stilla i spalter.

Kontrollera därför i produktdokumentationen att varje metalldetalj i vattnet är godkänd för saltvattenpool; plast och titan är de material som brukar väljas i stället. En offeranod – en bit oädel metall som kopplas till rörsystemet och korroderar i stället för stegen – är ett vanligt skydd i saltpooler, och tillverkaren påpekar att vattenvärden inom riktvärdena minskar ytkorrosionen.

Inför vintern finns två vägar i bruksanvisningen. Aktiv: filtrering och klorinator går vidare med lågtemperaturskyddet. Passiv: vattennivån sänks, rören dräneras och plattorna får stå torra i cellen med ventilerna öppna. Mätsonderna tas ut och förvaras frostfritt i sin förvaringslösning – aldrig torra – och kalibreras vid vårstarten innan du litar på displayen. Vill du ha vattnet, filtret och doseringen genomgångna gör vi det vid ett servicebesök.